YAM, ett hälsofrämjande program för unga

Kan Yam,  Youth Aware of Mental health vara ett välfungerande preventivt program för psykisk ohälsa?
Yam ska utprovas under 2016 i Stockholms skolor. Det blir intressant att följa resultaten av dessa interventioner. Programmet består av sex områden nämligen; vad är psykisk hälsa, självhjälpsråd, stress och kriser, depressioner och självmordstankar, att hjälpa en kompis som har det svårt och vem kan jag be om råd.

Läs mer om YAM

DSC_7584

 

 

Är DISA ett bra verktyg för att motverka depression?

Att använda olika standardiserade och strukturerade program kan vara ett sätt att försöka förebygga psykisk ohälsa. DISA har utvärderats av forskare med lite olika resultat.

DISA (Depressive symptoms In Swedish Adolescents) har Pernilla Garmy  utvärderat för att ta reda på programmets effektivitet för att motverka depressiva symptom, ledares och elevers upplevelser av programmet samt dess kostnadseffektivitet. På 90-talet tog hälsomyndigheten i Stockholm fram detta material genom att utgå från den amerikanska metoden CWS och anpassa den till svenska förhållanden. Programmet DISA genomförs under 10 veckor. Intervjuer med elever påvisar att de flesta elever fått användbara verktyg för att hantera stress och påfrestningar enligt Garmy. Men, eleverna ansåg också att programmet hade varit bättre om det varit mer hälsofrämjande och lyft fram positiva delar snarare än att utgå från problem.Efter programmets slut hade ungdomarna mindre depressiva symptom än före programmet. Programmet har även visat sig vara kostnadseffektivt menar Garmy.
http://www.skolporten.se/forskning/avhandling/halsopromotion-skolan-utvardering-av-disa-ett-program-att-forebygga-depressiva-symtom-hos-ungdomar/

DISA har kritiserats av andra forskare för sitt patogena perspektiv som kan leda till att problem skapas och för att utgå från ett färdigt koncept snarare än från aktuella behov. Det är viktigt att kritiskt granska olika preventiva program. Vilket fokus har de? Är fokus på individens problem, på det som behöver samtalas om, bygger de på det friska, vem blir problembärare, är det ett individfokus eller finns även ett samhälls-, lärmiljö- och socialt fokus? Läs mer om ett kritiskt perspektiv angående DISA i Lindholms avhandling.
http://www.skolporten.se/forskning/intervju/varderingar-praglar-program-mot-psykisk-ohalsa-unga/

Så frågan kvarstår. Är DISA ett bra verktyg för att motverka depression?

DSC_7512

Psykisk ohälsa och främjande arbete

Det saknas ett språk.
Ett språk för barn och ungdomar som inte mår bra.
Barn och unga i skolan vet att feber är ett symptom som vi lyssnar på och medför att man får vara hemma och vila. Men, man får inte feber av psykisk ohälsa, fast man blir väldigt sjuk. Jag har varit med om föräldrar som tagit feber på sitt barn och sagt att om du inte har feber är du inte sjuk. I all välmening, men som inte förstått vad symptomen betyder. Ont i huvudet, ont i magen,ångest, inte kunna gå till skolan. Vad ska då barnet säga om inte föräldern förstår, eller om inte skolpersonalen förstår?
Det saknas ett språk för när man har ont i själen, den psykiska ohälsan. Ett språk som hjälper barn och ungdomar att sätta ord på hur de mår. När ungdomar stannar hemma från skolan kallas de för skolkare, hemmasittare, de kanske säger till sina kompisar att de har feber eller att skolan är skit. Kanske är det så att de inte mår psykiskt bra, att de är stressade, utbrända, har ångest, är deprimerade men vet inte hur de ska förmedla detta. Att bli kallade hemmasittare eller skolkare eller en så´n som bryter lagen är inte direkt en hjälp. Det gör det ännu svårare att förmedla. Kanske någon elev har tur, påvisar ont i magen och ont i huvudet och att  någon förstår att det kan vara psykosomatiskt. Att det beror på något som snabbt behöver redas ut. Kanske behövs en sjukskrivning, men just ja, barn och ungdomar sjukskrivs inte…ja, det är inte lätt att vara liten och ha ont i själen. Vi behöver ge barnen och ungdomarna ett språk. Det är vanligt att depressiva symptom förblir oupptäckta, Det kan visa sig som skolvägran, ätstörningar, ångest, svårt att klara skolan osv. symptom som inte alltid definieras som tecken på depression (Garmyr 2016 genom Merikangas m.fl. 2010 ochThapar m.fl. 2012).

Jag vill att vi hjälps åt att ge barn och unga ett språk. Språket om hälsan, vad innebär god hälsa och välbefinnande? Hur gör jag för att uppnå en god hälsa? Vad kan lärare och annan skolpersonal bidra med? Hur känns det när hälsan inte är bra? Vad innebär psykisk ohälsa?Vad kan jag då säga och göra?
En bra början för skolan är att arbeta fokuserat med både hälsa och lärande. Med faktorer som skapar välbefinnande och möjliggör lärandet. Det är just dessa faktorer som utgör grunden elevhälsans hälsofrämjande arbete i samverkan med lärare.  Lärare och elevhälsa ska samverka för både hälsa och lärande. Systematiskt. Steg 1 är att tydliggöra vad ett främjande arbete betyder, elevhälsans och lärares främjande uppdrag, fokus på både hälsa och lärande (före problem uppstår), tydliggöra vilka faktorer som påverkar hälsa och lärande enligt forskning och därefter arbeta mot gemensamma mål, systematiskt.

utveckling

 

Att arbeta hälsofrämjande

Att arbeta hälsofrämjande innebär att identifiera och vidareutveckla friskfaktorer. Friskfaktorer, faktorer som bibehåller vår goda hälsa.
Att vi är bra på att identifiera problem det vet vi redan. Något gör att vi uppehåller oss mer med att uppmärksamma och tala om problem och det som inte fungerar. Men vad är det då som gör att det fungerar, att vi mår bra och utvecklas? Enligt Antonovskys forskning är det känsla av sammanhang, att händelser känns förutsägbara och begripliga, att resurser för att möta dessa händelser finns tillgängliga och att dessa resurser som krävs är utmaningar som är värda investering och engagemang. Hm, vad innebär det? Att barnet, eleven förstår vad som krävs och varför, känner kraft att möta de utmaningar som ges i skolan för att det är värt något i barnets/elevens liv? Personligen så har jag den känslan när jag själv sitter som ”kapten på min båt”. Vet vad jag är intresserad av, gör sådant som väcker mitt intresse, känner att det leder till utveckling och tar ansvarsfulla beslut som påverkar mitt liv. I skolan talar om vikten av delaktighet, inflytande, utveckling och lärande.
Jag tänker så här, kan vi börja identifiera och samla på friskfaktorer? Verkligen sätta ord på vad det är. När fungerar det bra? Varför då? Kan jag göra det igen? Delger vi varandra detta? När då? Kan vi inspirera varandra att utveckla framgångssituationer? Tänk om vi fick skryta oss varma på föräldramöten om dessa situationer, framhålla elever, lärare, stunder, sätta guldkant på tillvaron.
För ibland går livet för fort, information strömmar till oss, och det händer nog, ibland, att vi missar det viktigaste av allt. Att leva, vara friska och känna glädje, tillsammans. Att bygga en skola på en stabil grund, hinner vi det? Kommer vi ihåg vad det innebär?
Hund1