Specialpedagogik för alla – ett regeringsuppdrag

Kanske har ni uppmärksammat att regeringen nu driver en kompetensutvecklingssatsning för lärare i specialpedagogik. Nu börjar planeringen inför uppdraget. Imorgon, fredag deltar jag i Skolverkets referensgrupp där vi kommer att diskutera innehållet i denna nationella specialpedagogiksatsning.
Det här är bra, mycket bra. Det finns nämligen ett oändligt stort behov av kompetensutveckling inom specialpedagogik för lärare. Eller egentligen handlar det inte om specialpedagogik, det handlar om att möta olika barn och ungdomars behov utifrån deras individuella förutsättningar. Det handlar om att utgå från att alla barn gör rätt om de kan, om de har förutsättningar eller får stöd att lära sig strategier. Det handlar om att bredda stödtriangeln, att vidareutveckla den generella pedagogiken så att den ska passa så många som möjligt, att arbeta hälsofrämjande och förebyggande, att samverka och givetvis en del om även särskilt stöd, det som kommer efter det generella och efter olika anpassningar har provats och utvärderats. Specialpedagogiksatsningen ska vara verksamhetsnära och utgår från lärarnas behov. Vad är lärarnas behov? Ja, vad tycker ni lärare, eller ni specialpedagoger eller ni föräldrar att lärarnas behov är?
Några områden som jag speciellt kommer att framföra utvecklingsbehov av är; undervisning som är anpassad för olikhet, bemötande och barns och ungdomars delaktighet och inflytande samt ökad förståelse för olikhet och behov inom området neuropsykiatriska funktionsnedsättningar där både flickor och pojkar ofta far mycket illa och där många gånger icke utåtagerande barn inte upptäcks, ofta flickor.
Vad vill du att jag framför som behov? Skriv gärna några rader så kanske jag kan framföra det till Skolverket imorgon.
Regeringsuppdraget

 

Att arbeta hälsofrämjande

Att arbeta hälsofrämjande innebär att identifiera och vidareutveckla friskfaktorer. Friskfaktorer, faktorer som bibehåller vår goda hälsa.
Att vi är bra på att identifiera problem det vet vi redan. Något gör att vi uppehåller oss mer med att uppmärksamma och tala om problem och det som inte fungerar. Men vad är det då som gör att det fungerar, att vi mår bra och utvecklas? Enligt Antonovskys forskning är det känsla av sammanhang, att händelser känns förutsägbara och begripliga, att resurser för att möta dessa händelser finns tillgängliga och att dessa resurser som krävs är utmaningar som är värda investering och engagemang. Hm, vad innebär det? Att barnet, eleven förstår vad som krävs och varför, känner kraft att möta de utmaningar som ges i skolan för att det är värt något i barnets/elevens liv? Personligen så har jag den känslan när jag själv sitter som ”kapten på min båt”. Vet vad jag är intresserad av, gör sådant som väcker mitt intresse, känner att det leder till utveckling och tar ansvarsfulla beslut som påverkar mitt liv. I skolan talar om vikten av delaktighet, inflytande, utveckling och lärande.
Jag tänker så här, kan vi börja identifiera och samla på friskfaktorer? Verkligen sätta ord på vad det är. När fungerar det bra? Varför då? Kan jag göra det igen? Delger vi varandra detta? När då? Kan vi inspirera varandra att utveckla framgångssituationer? Tänk om vi fick skryta oss varma på föräldramöten om dessa situationer, framhålla elever, lärare, stunder, sätta guldkant på tillvaron.
För ibland går livet för fort, information strömmar till oss, och det händer nog, ibland, att vi missar det viktigaste av allt. Att leva, vara friska och känna glädje, tillsammans. Att bygga en skola på en stabil grund, hinner vi det? Kommer vi ihåg vad det innebär?
Hund1